[Krönika Samtiden]
Hur kan ett välfungerande välfärdsland som Sverige på sikt begå ett slags kollektivt, nationellt självmord? För det första vill jag påstå att det faktiskt inte är svenskarna som gör detta mot sig själva. Det sker över huvudet på de flesta.
När historikern och överintendenten Ingrid Lomfors lade upp sin powerpoint i Münchenbryggeriet och förklarade för svenskarna att Sverige inte har någon inhemsk kultur, så möttes hon av varma applåder. Detta hände på regeringens massmigrations-jippo “Sverige tillsammans”, ungefär vid samma tidpunkt 2015 som Sveriges gränser stod öppna för 10.000 migranter i veckan, mestadels unga, vuxna män från Mellanöstern och Nordafrika.
Stefan Löfven hade högmodigt deklarerat att hans Europa minsann inte bygger några murar. Det rådde massmigrationsfeber och media- och politikereliten hade drabbats av glädjeyra över tanken på att ”det gamla” Sverige snart skulle försvinna, ja, om Sverige ens någonsin hade existerat? Det fanns ju ingen svensk kultur.
I denna takt skulle Sverige hursomhelst få en halv miljon nya medborgare om året. Ja, fem miljoner på bara tio år. Mestadels män från islamiska länder, mestadels lågutbildade och utan möjligheter att någonsin komma in på arbetsmarknaden. De högavlönade journalisterna och politikerna (som ofta var vänner privat), kände sig så godhjärtade och rusiga att de nästan sprack av självberöm och humanitär extas. Och alla som inte ville dansa med i balunsen var onda uslingar.
Nu vet vi ju att någon eller några i det Socialdemokratiska partiet så småningom nyktrade till och började försöka luska ut vad begreppet “statsbärande” betydde. Och man drog i nödbromsen. Riktigt så snabbt kunde man ju inte radera Sverige från kartan. Men man lade sig ändå på sådana nivåer att Sverige tog emot fler migranter än resten av de skandinaviska länderna tillsammans. Och där är vi än idag.
Man kan inte betrakta detta utan att ställa sig frågan hur det var – och är – möjligt? Hur ett litet, välfungerande välfärdsland som Sverige kunde göra detta mot sig själv – att på sikt begå ett slags kollektivt, nationellt självmord?
För det första – och detta tror jag är viktigt – vill jag påstå att det faktiskt inte är svenskarna som har gjort detta mot sig själva. Det har skett över huvudet på de flesta.
I takt med att den svenska journalistkåren övergav sitt uppdrag att granska den politiska makten åt medborgarna, och istället började agera som en självständig och mäktig politisk aktör, inte sällan i armkrok med den politiska makten och med en tydlig agenda, blev det också allt mer omöjligt att förstå vad som faktiskt var på väg att hända. De största svenska medierna, med Public service i spetsen, har konsekvent mörkat, ljugit och fabulerat i frågor om migration och invandring. Man har helt enkelt fört det svenska folket bakom ljuset. Samtidigt har de flesta medborgare traditionellt haft en hög tillit till både staten och media, vilket har underlättat duperandet.
Sverige är ett extraordinärt land. Att vi inte skulle ha en stark inhemsk kultur är naturligtvis rent nonsens. Vi är ett av världens äldsta länder och genom århundradena har vi som en mycket liten nation gjort fenomenala avtryck i historien. Inom konsten, vetenskapen, litteraturen, musiken, kulturen och genom innovation och entreprenörskap.
Vi har ett märkligt och kargt men poetiskt språk och vi är lite udda. Vi är samtidigt ett folk mestadels bestående av strävsamma och uthålliga individer. Bara så kunde våra förfäder överleva här uppe på de arktiska breddgraderna. Det var tufft. Många gick under.
Det gick länge bra för Sverige under 1900-talet. Att vi var ett land och att vi hade en kultur – och verkade inom en nationell gemenskap – var sådana fullständiga självklarheter att ingen ens skulle komma på tanken att ifrågasätta det.
Ingen skämdes över att vara svensk, museerna visade aktningsvärt upp vår historia och statstelevisionen såg sitt uppdrag som hedervärt och ”i allmänhetens tjänst”. Med allmänhet menade man de svenska medborgare som jobbade och levde i Sverige. Det svenska folket helt enkelt. De flesta fick det lite bättre för varje år och framtiden såg ljus ut.
Men sen hände något.
In kom ’68-vänstern. Skända flaggan, radikalfeminismen och könskriget. In kom marschen genom institutionerna, den mjuka revolutionen, postmodernismen, postkolonialismen och skammen och skulden. In kom intersektionalismen och ”vithetsprivilegierna” och ”normkritiken”. In kom “gubbslem” och ”vita kroppar” och ännu mer skam och skuld och könskrig. In kom öppna gränser, ”alla människors lika värde” och ett Sverige utan någon inhemsk kultur. In kom massmigrationen av främst unga män från Mellanöstern, Nordafrika och Afghanistan. In kom kulturrelativismen, vanvettet, självhatet och masspsykosen.
Jag tänker på detta när jag ser en dokumentärfilm om den kanadensiska arkeologen Pat Sutherlands utgrävningar på Nordamerikas norra östkust (Axess TV), där hon och hennes team med idogt arbete och ett avsevärt antal artefakter lyckats bevisa att det var Nordmän (vikingar), från Europa och Skandinavien som långt före Columbus satte sin fot på den nordamerikanska kontinenten.
Vid något tillfälle säger den ödmjuka Sutherland att “Vi är bara i början av dessa efterforskningar och jag är säker på att vi kommer att lära oss mycket mer längre fram”.
Orden hänger kvar ett tag och jag kan inte hjälpa att jag tänker… Om hon bara visste.
Om hon bara visste något om vidden av den närmast totala vetenskapsfientlighet som fått fäste i dagens största skandinaviska land – Sverige – så skulle hon förmodligen ramla baklänges.
Om hon kände till det förakt och den missaktning för Sveriges historia och kulturarv som dagens svenska politiska elit sprider.
Om hon visste om hur svenska myndigheter idag har gjort om våra museer till megafoner för en extrem, politisk ideologi (och ambitiöst plockat bort sådant som inte passar i denna ideologi), om hur man sysslar med medveten historierevisionism och aktivt försöker sprida falsarier som att till exempel vikingar var muslimer. Om hur staten, genom riksantikvarieämbetet, uppmuntrar arkeologer att smälta ner och destruera fornfynd och amulettringar från järnåldern.
Om hur en svensk statsminister föraktfullt kallar det ursvenska för ett barbari.
Om hon visste, skulle även hon få andnöd?
I ett av världens äldsta länder, där en överintendent på en regeringskonferens stolt proklamerar att landet inte har någon inhemsk kultur, står inte kampen mellan vänster och höger, eller mellan GAL (grönt, alternativt och liberalt) och TAN (traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt). Kampen står heller inte mellan konservativa och anarkoliberaler eller mellan republikaner och demokrater.
Kampen står mellan det sunda förnuftet. Och den oförblommerade och oförtäckta galenskapen.