[Krönika Samtiden]
Att leva i Sverige idag är påfrestande för det sunda förnuftet, det vet alla som orkar och vågar se den negativa utvecklingen. Styrningen och förvaltningen av vårt land kännetecknas nästan dagligen av dårskap, vanvett och vårdslöshet. Både denna och den förra regeringen är ansvariga för detta – och det är inte en vänster/högerfråga.
I denna tombola av tokigheter finns det dock ett relationsdrama som utmärker sig särskilt, och som när man försöker beskriva det för vänner utomlands ter sig så omöjligt, så befängt, så apart, att man knappt blir trodd. Det handlar om den treeniga kärleksaffären mellan svenska radikalfeminister, svenska islamister och svenska socialister.
En osannolik trehövdad hydra, skulle man kunna tro. Ultrakonservativa islamistiska salafister (vars ideologi exempelvis strävar efter att hålla kvinnor underkuvade och homosexuella huvudlösa), i armkrok med hbtq-aktivister och rosahårssprayade radikalfeminister och ultrasekulära kommunister. På samma barrikad. I samma dans. Mot den gemensamma fienden.
Frågan om hur det är möjligt kanske kan besvaras med just detta – att de har en gemensam fiende? Nog kan man följa några olika spår som stärker den tesen. Alla tre rörelserna är samhällsomstörtande i sin natur. Feministerna vill “störta patriarkatet” (och här menar man västvärldens samhällen, där de vederstyggliga “vita” männen styr), socialisterna vill krossa kapitalismen (och här menar man i synnerhet USA och Israel), och islamisterna vill störta hela västvärlden (helst och först Israel).
I slutändan är det den vita, heterosexuella, västerländska CIS-mannen som är den yttersta fienden, för både islamisten och feministen, men också för socialisten. Och kanske är det just den giftiga irrläran om “intersektionalism” (maktanalyser med hänvisning till ras), som blir klistret som håller ihop de olika vanföreställningarna. Man skall också komma ihåg att i dessa kretsar ligger antisemitismen alltid under ytan och lurar, vilket blir ytterligare ett sammanhållande kitt.
Jag vill påstå att hydrans allra farligaste huvud och ideologi heter feminism, helt enkelt därför att det är den som i sin förmenta godhet (man bedrar med begrepp som ”jämställdhet”), har hypnotiserat stora delar av den svenska samhällsdebatten och därmed lyckats öppna portarna även för islamism och vänsterextremism. På samma sätt har Miljöpartiet fungerat som murbräcka genom sitt till synes oskyldiga engagemang för miljön.
Det är knappast någon tillfällighet att det i Sverige finns täta band mellan organisationer som Fi (och publikationen Feministisk Perspektiv), SUM (Sveriges Unga Muslimer och Rashid Musa), Ship to Gaza, MMRK (Muslimska mänskliga rättighetskommittén), Studieförbundet Ibn Rushd (Muslimska Brödraskapet), Ung Vänster, Vänsterpartiet, Tro & Solidaritet (Socialdemokraterna) och MP/Grön Ungdom.
Men kanske finns det något mer patologiskt i feminismens vurm för islamism?
Den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson har i någon av sina föreläsningar spekulerat kring detta (och varför en del feminister också konverterar till islam). När den radikala feminismen idag har lyckats underkuva den västerländska mannen så till den grad att den ter sig räddhågsen och svag, kan den konservativa islamisten framstå som mer manlig och potent (och därmed mer attraktiv på ett undermedvetet plan). Och strider man på samma sida mot en gemensam fiende kanske tycke lätt kan uppstå?
Hursomhelst bör det vara på sin plats för både feminister och socialister att ha revolutionen i Iran i åtanke när man väljer att strida tillsammans med islamister. När dessa kom till makten efter att tillsammans med socialister ha störtat shahen Mohammad Reza Pahlavi 1979, så dröjde det inte länge förrän de tidigare bundsförvanterna hängde i lyktstolparna. De flesta avrättades. Hur tror ni det hade gått för hbtq-aktivister och rosahårssprayade radikalfeminister?
Men det är klart, det går ju alltid att konvertera och stanna hemma med barnen.