[Krönika Samtiden]
Det svävar alltjämt en aura av modig rebelliskhet över de förment fria kulturutövarna. Ingenting kunde vara mer fel. Vi ser hur kulturinstitutioner, museer, myndigheter och universitet står för ensidig politisk propaganda. Med fega och ängsliga konstnärer som springer maktens ärenden får vi fattig konst som inte värnar yttrandefriheten.
När vi hör om åsiktsstyrning, statlig ideologisk propaganda, hämmande av yttrandefriheten och uteslutning av människor med icke-godkända åsikter brukar vi tänka på totalitära stater. Men en åsiktsdiktatur kan även ha en mjukare framtoning. I en sådan kastas inte folk i fängelset eller torteras, utan tvingas istället att genom i första hand ekonomiska sanktioner (försörjning och arbete), och i andra hand offentlig “shaming”, inrätta sig i ledet och ansluta sig till de rätta lärorna. Sverige är idag en sådan stat.
I den så kallade kultursfären, som egentligen bäst kan beskrivas som en enorm och mycket kostnadskrävande ideologifabrik, sker propagandan dygnet runt, år ut och år in. Detta knippe politiska åsikter, omdöpt till ”värdegrund”, som utgör kärnan i praktiskt taget varje kulturevenemang i Sverige idag, från museernas seminarier, teatrarnas uppsättningar, förlagens barnboksutgivningar, Public service’s ”kulturnyheter” eller konsthögskolornas examinationsutställningar, synkroniserar närmast perfekt med de åsikter som den högsta politiska makten, kulturminister Bah Kuhnke, missionerar för. Centraliseringen och samordningen av propagandan är utan motstycke, jämfört med länder som kallas icke-totalitära.
Man brukade prata om avant gardet, de modiga förtrupperna inom konst och kultur som vågade utmana makten. Fortfarande hör man ibland uttrycket ”den fria konsten”. Det svävar alltjämt en aura av modig rebelliskhet över de förment fria kulturutövarna. Ingenting kunde vara mer fel. Faktum är att det har blivit precis tvärtom. Makten kallar sig “rebellisk” samtidigt som den köper konstnärernas lojalitet. Makten gynnas av att utropa sig som underordnad och smycka sig med avantgardistiska attribut. På så sätt kan den också befästa sin maktposition ytterligare.
Det är naturligtvis skrattretande. Men samtidigt förödande, både för konsten, demokratin och samhället i stort.
Åsiktsknippet jag refererar till, om någon nu undrade, är den giftiga cocktail av radikalfeminism, intersektionalitet, postkolonialism, socialism och identitetspolitik – smörjd av postmodernistisk relativisering och faktaresistens – som vi har sett sprida sig som en löpeld i västvärldens akademier de senaste decennierna. Men kanske ingen annanstans är genomslaget så definitivt och autokratiskt som i Sverige. Här har trossatserna dessutom spridit sig djupt in i de borgerliga partierna, vilket har gjort att kulturpolitiken inte påverkats nämnvärt vid tidigare regeringsskiften. Monstret har kunnat växa obehindrat.
Vi vet att svenska museer idag har politiserats så till den grad att de mer eller mindre används som renodlade propagandahus för att skola befolkningen in i ”den rätta värdegrunden” (läs: de korrekta politiska åsikterna). Man möblerar om bland artefakterna och tar bort sådant som inte passar in i den ideologiska berättelsen. Public service fungerar på samma sätt i etern. Målet är att omskola och uppfostra medborgarna i det rätta tänkandet, även om det innebär att historien skrivs om.
Från akademierna har jag min egen berättelse, där jag bland annat jobbade som universitetslektor på Konstfack i fem år, fram till 2010, och där jag satt i både lärarförslagsnämnder och studentantagningsgrupper. Professuransökningar handlade i slutändan nästan enbart om den sökandes politiska hemvist. Detta förfarande har på senare år accelererat, vilket Academic Rights Watch nu också skriver om. Jag protesterade högljutt, inte minst för att det hela skedde vid sidan av protokollen (och blev utfryst, vilket ledde till att jag sade upp mig). I dagsläget ser det ut som att denna sekt (ja, det är en sekt), har tagit över helt.
Nu uppmärksammas även den djupa politiseringen av Svenska Filminstitutet, med Anna Serner vid VD-posten. Att statligt filmstöd åtminstone sedan Serner blev chef villkorats gentemot ideologiskt ”korrekta” idéer kommer ju inte som någon överraskning för någon som är insatt. Men nu handlar det alltså även om att potentiella filmskapare tvingas gå en politisk kurs (som bland annat går under namnet ”normkreativitet”), där de instrueras i det tänkande som kan möjliggöra filmstöd.
Eva Hamilton, ordförande för Film&TV-Producenterna, har reagerat på detta, vilket är bra, även om hennes reaktion känns minst sagt principlös. I ett brev till styrelsen för SFI skriver hon bland annat:
”OM Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet.”
Problemet för Hamilton, före detta VD på SVT, är uppenbarligen inte att den tvingande kursen i sin nuvarande form innebär en begränsning av konstnärlig frihet och yttrandefrihet (att man idag de facto utestänger potentiella filmskapare med icke-korrekta åsikter), utan att kurserna och institutet under en framtida regering kan komma att användas för att sprida icke-korrekta åsikter – och DÅ alltså innebära en begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet… Hon fortsätter:
”Det finns redan nu riksdagsmotioner som pläderar för att målet för filmstöd ska vara att ’levandegöra det svenska kulturarvet, och då inte enbart genom restaurering av gamla svenska filmer, utan även genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer’.”
Hamilton verkar alltså inte särskilt bekymrad över den politiska styrningen i sig, utan mer över att denna styrning framöver kan vara av en oönskad politisk art. Skräckscenariet – att historiska svenska miljöer skulle skildras – låter hon i sammanhanget illustrera det otillständiga i en sådan utveckling.
Personligen saknar jag berättelser från historiska svenska miljöer och ett levandegörande av det svenska kulturarvet, också genom film. Det är vårt arv och det förtjänar givetvis en plats i berättelsen om oss själva och vår samtid. Men jag är samtidigt av den åsikten att kulturlivet måste präglas av en mångfald av perspektiv, narrativ och verklighetsgestaltningar, befriade från politisk styrning. Att som i Sverige idag använda museer, kulturinstitutioner, myndigheter och universitet för ensidig politisk propaganda är inte bara alarmerande ur ett demokratiskt perspektiv – och med säkerhet olagligt – det leder också till en urvattnad, fattig och ointressant konst.
En feg och ängslig konstnär som springer maktens ärenden – och samtidigt kallar sig avant garde – är löjeväckande. Men kanske kan vi snart hoppas på ett konstnärligt uppvaknande? Eller som Torbjörn Elensky skrev häromdagen på sin Facebooksida:
”När överheten bestämmer hur vi som undersåtar ska göra uppror, vara normkritiska osv – kan en sann rebell motstå att inte lyda?”