Låt mig berätta om min vänster

Jag tänker ibland på den vänster som jag hade så nära mig under uppväxten, trots ungdomsåren på Lidingö. Jag tillhörde ju kulturgruppen, gick estetisk inrikting på gymnasiet, målade och tecknade, snickrade och mekade – och spelade i band. Vännerna bodde i stora villor (vår villa var också ganska stor, pappa hade gjort sin klassresa och var den första i släkten som hade gått på universitet – Handelshögskolan –och verkade i den tidiga dataindustrin), hade båtar och pooler. De flesta hade föräldrar i kulturvärlden eller inom humaniora. Skådespelare, psykologer, professorer, komiker (ja, redan på den tiden var det ett lukrativt yrke, om man hade rätt åsikter). Alla var vänster. Alla låtsades vara ”rebeller” och på arbetarnas sida – på lagom och bekvämt avstånd.

Egentligen var jag aldrig särskilt politisk. Men visst påverkade det mig. När jag som trummis spelade covers på Linton Kwesi Johnsons reggaelåtar, vad det rytmen och musiken jag försökte hitta, aldrig det politiska budskapet. Den godtrogna naiviteten var hisnande – även när vi som tonåringar gick på illegala, afrikanska svartklubbar i Värtahamnen, som de enda vita. Vi överlevde, trots mördande blickar, kanske för att vi inte förstod bättre. Samma sak några år senare, i New York, där vi självklart skulle ta oss in på de svartaste av klubbar, för att bli utstirrade och hotade till livet. Vi begrep ingenting då heller.

Fortsätt läsa ”Låt mig berätta om min vänster”