Låt mig berätta om min vänster

Jag tänker ibland på den vänster som jag hade så nära mig under uppväxten, trots ungdomsåren på Lidingö. Jag tillhörde ju kulturgruppen, gick estetisk inrikting på gymnasiet, målade och tecknade, snickrade och mekade – och spelade i band. Vännerna bodde i stora villor (vår villa var också ganska stor, pappa hade gjort sin klassresa och var den första i släkten som hade gått på universitet – Handelshögskolan –och verkade i den tidiga dataindustrin), hade båtar och pooler. De flesta hade föräldrar i kulturvärlden eller inom humaniora. Skådespelare, psykologer, professorer, komiker (ja, redan på den tiden var det ett lukrativt yrke, om man hade rätt åsikter). Alla var vänster. Alla låtsades vara ”rebeller” och på arbetarnas sida – på lagom och bekvämt avstånd.

Egentligen var jag aldrig särskilt politisk. Men visst påverkade det mig. När jag som trummis spelade covers på Linton Kwesi Johnsons reggaelåtar, vad det rytmen och musiken jag försökte hitta, aldrig det politiska budskapet. Den godtrogna naiviteten var hisnande – även när vi som tonåringar gick på illegala, afrikanska svartklubbar i Värtahamnen, som de enda vita. Vi överlevde, trots mördande blickar, kanske för att vi inte förstod bättre. Samma sak några år senare, i New York, där vi självklart skulle ta oss in på de svartaste av klubbar, för att bli utstirrade och hotade till livet. Vi begrep ingenting då heller.

Vänsteridentiteten hängde med genom åren, som ett slappt tygstycke över axeln. Utan innebörd, utan bärvidd. Den fick mig att välja vapenfri militärtjänstgöring, trots att jag hade blivit mönstrad som gruppbefäl vid signaltrupperna i Boden, något jag både var stolt över och verkligen ville göra. Egentligen. Istället ljög jag inför en kvinnlig psykolog om hur jag aldrig skulle kunna använda vapen mot någon alls – och satt därefter av mina meningslösa fjorton månader på en förskola på Östermalm i Stockholm.

Den fick mig att under kraftig berusning sjunga internationalen tillsammans med Lidingö-vännerna på ett torg i Grekland. Utan att förstå vad jag gjorde – utan att tänka efter. Och den fick mig att – och detta är det jag kanske skäms allra mest över idag – demonstrativt sitta ner och inte sjunga nationalsången under studentfirandets vårfester.

Varför berättar jag ens det här? Är det meningsfullt? Kanske därför att jag tror på öppenheten och att det kan finnas ett värde i att försöka beskriva hela resan, även pinsamheterna och skammen, i det som är ens resa mot sig själv.

Jag var en ganska osäker ung man, famlande efter mening och identitet. Grupptillhörigheten var viktig, särskilt när stödet hemifrån uteblev och min pappa föll allt djupare in i sitt alkoholmissbruk (han tillfrisknade senare och fick några bra år innan han gick bort 1987). Vänstern var min familj, det var liksom där jag hörde hemma. Jag hade den rätta rekvisitan, jag kunde säga de rätta kodorden (utan djup visserligen), jag klädde mig korrekt. Och jag tog mig vidare till de rätta universiteten.

Det har tagit mig över trettio år att komma till insikt kring detta. Efter nästan sexton år ute på vift i Europa – och genom att skapa en ny plattform där jag kunde börja bygga upp mig själv igen (på en stadigare grund), om än med otaliga dikeskörningar längs vägen.

Idag ser jag vänstern – min gamla vänster – med en stillsamt penetrerande klarsynthet. Jag både förstår den och ser exakt hur den fungerar.

Jag ser elakheten. Jag ser illvilligheten. Jag ser skadeglädjen.

Jag ser falskheten. Jag ser hyckleriet. Jag ser härskarteknikerna.

Jag ser destruktiviteten. Jag ser hatet. Jag ser harmen.

Jag ser oviljan till försoning. Jag ser oviljan att samarbeta. Jag ser oviljan att samtala.

Jag ser lögnerna. Jag ser bedrägeriet. Jag ser falskheten.

Jag ser det svarta hjärtat bakom den förmenta godheten.

Få saker i livet gör mig mer tillfredsställd och stolt än att jag har lämnat detta ideologiska träskvatten bakom mig. Jag önskar att fler kunde komma till samma insikt.

Händelserna i USA just nu – och den annalkande katastrofen i Sverige – förstärker denna uppfattning. Inte sedan andra världskriget har det varit viktigare för sunda konservativa krafter att hålla samman och kämpa mot de destruktiva krafter som vill oss och våra samhällen ont.