[Krönika Samtiden]
Det som framkom i haveriutredningen om Linateflygplatsens brister ger otäcka associationer till dagens svenska förvaltnings-, myndighets- och regeringskris.
8 oktober 2001 inträffade den flygkrasch som fortfarande är den allvarligaste i SAS historia och den näst allvarligaste i italiensk luftfartshistoria på Linateflygplatsen strax utanför Milano. Scandinavian Airlines Flight 686 kolliderade på startbanan med ett privatflyg (en Cessna Citation II – ett mindre jetflygplan), och kraschade därefter in i en lagerbyggnad på flygplatsen. Alla 114 passagerare, piloter, och fyra personer i byggnaden, dog.
Det som framkom i haveriutredningen om Linateflygplatsens brister ger otäcka associationer till dagens svenska förvaltnings-, myndighets- och regeringskris. Jag tänker på system som inte fungerar, varningslampor som stängs av (för att de uppfattas som störande), bristfällig och otydlig kommunikation, inkompetenta och oerfarna flygledare, men viktigare än något annat – en kultur där bristerna till slut accepterades. Alla kände till problemen men levde i villfarelsen att det var normalt, eftersom ingen gjorde något åt dem.
För det mikrosamhälle som ett flygplatssystem är hade det hittills ändå gått ganska bra för Linate. Man levde på gamla meriter. Ja, ända fram till att katastrofen inträffade – en katastrof som måste beskrivas som ödesbestämd och som bara krävde ytterligare en (i sig själv relativt ofarlig), ingrediens för att slutligen inträffa, nämligen dimma.
Efterföljderna blev många och allvarliga, vid sidan av de anhörigas sorg och lidande. Ansvariga dömdes till fängelsestraff och system, rutiner och infrastruktur byggdes om i hela Linate. Efteråt verkade det ofattbart. Hur hade man kunnat låta det hända? Hur var det möjligt att man åsidosatte säkerhetssystemen och helt sonika kopplade bort varningssignalerna? Och varför skulle det krävas en katastrof med 118 döda människor för att förändringar skulle komma till stånd?
Det finns mycket att lära av kraschen på Linateflygplatsen.
Vi ser idag exakt samma dysfunktionella tendenser och signaler, avstängda varningslampor och oroväckande beteende i Sverige som samhälle, förvaltning och nation. Hade en haveriutredare fått ta del av Linate-flygplatsens förutsättningar (i sin funktion som flygplats), ett år innan katastrofen så hade domen varit obönhörlig; – dessa systemfel kommer att leda till en krasch.
Ser vi på Sverige idag så är domen lika obeveklig. Även vi går mot en oundviklig krasch. Systemfelen är så allvarliga och fundamentala att nationen står inför ett sammanbrott, precis som demokratin. Men precis som med Linate så verkar det som att kraschen först måste inträffa innan felen åtgärdas.
Det spelar ingen roll hur många visselblåsare eller fristående skribenter som hojtar om den förestående katastrofen – den svenska politiska eliten (i armkrok med den mediala makten), verkar ändå styra Sverige i hög fart rakt in i bergväggen. Alla protester stämplas som högerextremism.
Men det betyder inte att vi ska ge upp. Efter haveriet – och det kommer – blir det upp till vårt lands haverikommission att reda ut vad som hände och varför. Därefter kommer Sverige att byggas upp igen.
Efterföljderna lär dock precis som med Linate bli många och allvarliga.
Det kommer att bli en kommission. Och jag skulle tro att även här kommer de ansvariga att dömas till långa fängelsestraff.