[Krönika Samtiden]
Den så kallade borgerligheten i Sverige har som vanligt heller ingen aning om vilka krafter de har att göra med inom kulturområdet. De fortsätter att tro att kulturen är en lek med lera och trolldeg.
Hur ska man beskriva den omvälvande process som det innebär att på så kort tid som i Sverige förlora förtroendet för staten och statens förvaltningar och myndigheter? Att dag ut och dag in – i en växande känsla av förtvivlan – betrakta hur det för inte så länge sedan relativt välfungerande Sverige på område efter område havererar och transformeras till ett dysfunktionellt, korrumperat och trasigt samhälle, lett av politiker och bevakat av journalister som antingen är odugliga, vårdslöst naiva eller helt enkelt samhällsfarliga?
Samtidigt går det inte att blunda för de alltmer totalitära dragen i tonläget och den förda politiken, vilka utvecklar sig i takt med att misstron mot politikerna och journalisterna bland vanliga människor ökar. Vi ser det i ett tummande på yttrandefriheten och ett närmande till censurlagar, i debatten kring presstöd och statliga påtryckningsmedel för opinionsbildning på sociala medier, men kanske allra mest i den bisarra effekten av tvångsfinansiering av statliga medier (Public service).
Jag noterar att debattörer redan har börjat använda begreppet “tvångsteve” om SVT, vilket är en korrekt beskrivning. Det är naturligtvis helt förryckt att socialisten och den tidigare Aftonbladetchefen Jan Helin nu tvingar svenska folket – genom skatten – att betala 10 miljarder till sig själv och sina medarbetare för att kunna fortsätta bedriva propaganda och en djupt ensidig rapportering, saxat med nonsens- och vulgärteve.
Nej, det är såklart inte Helin själv som tvingar någon. Beslutet att beskatta Sveriges befolkning för radikalfeministisk vänsterpropaganda togs i riksdagen. Partier som Moderaterna och Kristdemokraterna röstade också för detta – endast Sverigedemokraterna röstade emot.
Den så kallade borgerligheten i Sverige har som vanligt heller ingen aning om vilka krafter de har att göra med inom kulturområdet. De fortsätter att tro att kulturen är en lek med lera och trolldeg. Att de står över detta – eftersom de själva sysslar med ”seriösa” samhällsfrågor (såsom skatter och företagande). Ingenting kunde vara mer fel. Lena Adelsohn Liljeroth, den tidigare “borgerliga” kulturministern är, vill jag påstå, ett tydligt exempel på just denna oförmåga att förstå de underliggande krafter och den ideologi som med allt mer totalitära medel nu styr mångmiljardindustrin Kulturen i Sverige. I detta propagandakluster spelar nu det tvingande Public service en mycket viktig roll.
Men det är också precis denna uppenbara och offentliga lögn – att Public service skulle vara “fritt och oberoende” – som spär på känslan av vanmakt och frustration bland medborgarna. Och som skyndar på samhällskontraktets upplösning. Om de ljuger om detta, vad ljuger de mer om? Det vet i och för sig de flesta av oss redan – och det är det mesta idag. Om det så handlar om Transportstyrelsen, migrationens kostnader, de tomma ladorna, polis-, vård- och skolkriserna, pensionerna och fattigpensionärerna, våltäkterna eller det skenande våldet. Listan fylls på dagligen.
Det är som att hela det offentliga Sverige har sjunkit ner i en gyttjepöl av lögner. Sveriges offentliga debattörer, myndighetschefer och opinionsbildare fortsätter att spela denna plågsamma teater inför varandra. Och det gör ont att behöva titta på.
Jag konstaterar, i enlighet med en av Academic Rights Watch’s senaste rapporter (vilken även Jordan B Peterson nyligen lade upp på sin Facebook), att Sveriges största konst- och designuniversitet, Konstfack, i princip helt öppet nu har omvandlats till ett politiskt träningsläger och en propagandacentral (bland annat med kontroll över den, för tidigt politiskt inflytande, viktiga barnboksproduktionen). Man döljer inte ens längre (som man delvis gjorde när jag själv var anställd där som lektor under 00-talet), att man anställer professorer, lektorer och lärare utifrån politisk tillhörighet (man kallar detta för låtsasbegrepp som “värdegrund” och “normkritiskhet”).
Konstfack, som är en statlig myndighet, bryter helt öppet mot lagar och förordningar. Man diskriminerar, både lärare och studenter, utifrån hudfärg, kön och sexuell läggning – och politisk tillhörighet. Detta är naturligtvis olagligt och man begår – som statlig myndighet – dagligen brottsliga handlingar av den här typen.
Men höjer vi ens på ögonbrynen längre? Föraktet för det svenska folket och våra lagar är så uppenbart och så monumentalt att förtroendet sedan länge är borta. Men skådespelet fortsätter, i ytterligare några tragiska akter, skulle jag tro. Och nu tvingas vi dessutom att betala för det, vare sig vi tittar eller inte.