[Krönika Samtiden]
Det som händer med Sverige handlar inte bara om inkompetens och vårdslöshet, utan om ideologi. Sverige ska göras om, “bli ett nytt Sverige”. Svenskarna som folk förtjänar inte att få finnas, de måste bort, de måste “maka på sig”.
Efter att ha sett den välgjorda dokumentärfilmen ”A Swedish Elephant” (av Richard Bo Gardt och Göran Uhlin), som släpptes under Aledalsveckan och som nu finns tillgänglig genom Vimeo, är det några saker som känns särskilt viktigt att hänga kvar vid. Det samlade intrycket är att det är en både vacker och vemodig film, gjord med ett ärligt uppsåt och som lämnar en med den numera så otäckt vardagliga känslan av förtvivlan.
Jag kan möjligen tycka att filmen är lite för försiktig och trevande, men det kan också bero på den tidsförskjutning som blir naturlig mellan oss som började avkoda masspsykosen redan för tio år sedan (eller tidigare), och de som vaknat upp på senare år.
Jag menar alltså att läget för Sverige är betydligt allvarligare än det som framkommer i filmen. Det vi ser är inte bara ett land i en exceptionell förvaltnings-, myndighets-, säkerhets-, media-, och politikerkris.
Det vi bevittnar är ett land som är i full färd med att begå nationellt självmord.
Avsnitten då våra grannländer får komma till tals är särdeles angelägna. Finland, Norge och Danmark, vars befolkningar nu och framöver tvingas leva intill (och med konsekvenserna av), de monumentala misstag och den hänsynslösa vårdslöshet med vilken den svenska politikerklassen och mediala eliten har förvaltat Sverige. Vårt land är det största och mest centrala nordiska landet, med flest invånare. Det är knappast konstigt att bilden av “storebror” har varit grundmurad i alla våra grannländer i den tidigare synen på Sverige.
Känslan idag är att storebror drabbats av en allvarlig psykisk sjukdom. Och hur hanterar man egentligen en sådan sak?
Några debattörer sticker ut i sin klarsynthet, Jessica J Stegrud, Aron Flam, Dan Korn, Johan Hakelius och Jens Ganman. På samma sätt som kontraindikatorerna Anders Lindberg, Fanny Åström och inte minst Tobias Hübinette (som jag menar får oproportionellt mycket tid i filmen), personifierar svaren på frågorna om hur det kunde gå så här illa. Hübinette, vars tidigare uttalande om svenskarna och européerna ligger kvar som ett raster över hans numera förment akademiska framtoning:
”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!”
Den som lyssnar noga märker att Hübinette egentligen inte har ändrat åsikt. Han säger bara samma sak, men en smula mer tillrättalagt. Sverige måste “bli ett nytt Sverige”. Och så vidare. Helst utan vita människor, måste vi anta.
Det är i detta sammanhang man måste påminna sig om att det som hänt och händer med Sverige inte bara handlar om inkompetens och vårdslöshet, utan om ideologi.
När den i Sverige närapå unisont hyllade feminismen smälte samman med intersektionalismen fick vi det monster vi idag har att hantera. Feminismen ses fortfarande som en “god kraft”, hyllad av alla svenska politiska partier utom ett, trots att hela syftet med rörelsen går ut på att ”krossa patriarkatet”. Patriarkatet betyder alltså den vita västvärlden. Patriarkatet betyder vita män. Patriarkatet betyder Sverige.
Att idén om att “Avskaffa Sverige” – som feministen Birgitta Ohlssons (L), artikel i Expressen från 2006 rubricerades – är en förhärskande tankegång i den politiska, kulturella och mediala maktens kammare kan ju knappast komma som en överraskning för någon idag.
Den svenska borgerligheten, inte minst under Reinfeldt och Lööf, ställde sig på samma barrikader som vänstern, med det gemensamma målet att förinta nationalstaten. Att krossa patriarkatet. Att förinta Sverige. Bevekelsegrunderna skiljde sig åt, men målet var detsamma.
Sverige och svenskarna som folk förtjänar inte att få finnas, de måste bort, de måste “maka på sig”. Svenskarna har egentligen inget land och den svenska kulturen förtjänar inte att få finnas kvar, eftersom den nästan uteslutande bestått av vita människor och inte minst vita män. Oönskat, töntigt eller förtryckande, hette det.
Det är bara om man förstår dessa kopplingar som den destruktiva och för Sverige och dess medborgare förödande utvecklingen blir både logisk och fullt begriplig.
9 september kan vi sätta stopp för denna utveckling. Filmen ”A Swedish Elephant” bidrar till den insikten – om än lite på avstånd. Men se den gärna, det förtjänar den.