[Krönika Samtiden]
Jag ville berätta en saga om ett land långt, långt borta. I en annan tid, i en parallell verklighet. Jag slöt mina ögon och såg berättelsen framför mig, alldeles klart och utan krusiduller.
Utkastet och handlingen kunde tydas ungefär så här:
Det var en gång ett land som hette Norhm. Där bodde norhmerna, och hade gjort så i över tusen år. Livet hade ofta varit både strävsamt och tufft men de senaste hundra åren hade det mesta bara blivit bättre och bättre.
Norhmerna hade sitt eget språk, höll ihop och samarbetade för det mesta. Man litade på varandra och inrättade tydliga regler för hur landet skulle fungera. I grund och botten var de allra flesta norhmer pragmatiska och försökte i möjligaste mån undvika konflikter. När angränsande länder krigade ville man hålla sig utanför, det hade man lyckats med i flera hundra år.
Det fanns inga perfekta länder i världen, det visste även norhmerna, men Norhm var ett av de allra bästa. Här var kvinnor och män fria och jämställda och de allra flesta barn växte upp i trygghet. Det fanns rika människor i Norhm och det fanns fattiga. Men de rika var inte jätterika och de fattiga var inte jättefattiga. De flesta hade det ganska gott ställt och medborgarna uppträdde oftast både tolerant och omtänksamt gentemot sina medmänniskor.
Men en dag ankom en vagn från kontinenten till ett av huvudstadens universitet. I vagnen fanns lådor med böcker och skrifter. Här kunde man läsa om hur kvinnorna i Norhm egentligen inte alls hade det bra. Tvärtom, de var ju faktiskt förtryckta av de hemska norhmska männen och samhället i stort. När man inte kunde beskriva exakt på vilket sätt de var förtryckta berättades istället ruskiga historier om osynliga andar, ett slags spöken som styrde människornas liv. Det var de fruktade osynliga strukturerna.
På universiteten växte gruppen som dyrkade de nya trossatserna och man började organisera sig. Det dröjde inte länge innan många norhmska kvinnor hade bestämt sig för att det var de normhska männen som var deras fiende – och att ett krig var oundvikligt. Samtidigt ankom nya vagnar med nya skriftalster från kontinenten. Efter några tiotal år hade församlingen växt så mycket att man nu bestämde över det mesta i Norhm.
De nya dogmerna som spreds av de styrande i Norhm hade inte mycket stöd bland folket, men det gjorde ingenting. Den nya utvalda skara som bestämde i Norhm visste bättre och följde någonting djupare och mycket viktigare, nämligen sina övertygelser och sin inre känsla.
En dag förkunnade man stolt och sensationellt:
Det fanns inget Norhm. Det fanns inga norhmer. Landet som kallades Norhm tillhörde aldrig norhmerna utan folk från andra delar av världen. Det fanns ingen plats i världen för norhmerna. Man skulle fördriva den osynliga, onda anden och bryta sönder det som fanns kvar av Normh, därför att om man var godhjärtad så gjorde man så.
Man tillkännagav också att norhmernas utseende var oönskat. Såg man ut som en norhm, pratade norhmska och hade ett norhmskt namn – särskilt om man var en norhmsk pojke eller man – förtjänade man att bli hånad och utstött. Då var man inte en riktig människa.
I skolorna strök man sådant som berättade om norhmernas historia, på biblioteken plockades böcker bort och i museerna packade man ner föremål som visade hur norhmerna hade levt. Ibland smälte man också ned och förstörde gamla fynd från norhmernas allra tidigaste historia, allt för att göra folket historielöst och för att de skulle förstå att landet aldrig tillhört dem. De styrande i Norhm hade nu bara detta mål i siktet. Att avskaffa Norhm. Att lösa upp Norhm. Att sudda ut Norhm.
Någonstans där slutade jag.
Jag ville ju berätta en saga, men sedan slog det mig att barn är kräsna när det gäller trovärdighet. Låter något tosigt och omöjligt så blir barnet skeptiskt och eftersom min berättelse saknar trovärdighet och är alltför osannolik – något sådant land skulle ju aldrig kunna existera – lade jag snabbt projektet åt sidan.