Författare: Jonas WE Andersson

[Krönika Samtiden]

Det svävar alltjämt en aura av modig rebelliskhet över de förment fria kulturutövarna. Ingenting kunde vara mer fel. Vi ser hur kulturinstitutioner, museer, myndigheter och universitet står för ensidig politisk propaganda. Med fega och ängsliga konstnärer som springer maktens ärenden får vi fattig konst som inte värnar yttrandefriheten.

När vi hör om åsiktsstyrning, statlig ideologisk propaganda, hämmande av yttrandefriheten och uteslutning av människor med icke-godkända åsikter brukar vi tänka på totalitära stater. Men en åsiktsdiktatur kan även ha en mjukare framtoning. I en sådan kastas inte folk i fängelset eller torteras, utan tvingas istället att genom i första hand ekonomiska sanktioner (försörjning och arbete), och i andra hand offentlig “shaming”, inrätta sig i ledet och ansluta sig till de rätta lärorna. Sverige är idag en sådan stat.

I den så kallade kultursfären, som egentligen bäst kan beskrivas som en enorm och mycket kostnadskrävande ideologifabrik, sker propagandan dygnet runt, år ut och år in. Detta knippe politiska åsikter, omdöpt till ”värdegrund”, som utgör kärnan i praktiskt taget varje kulturevenemang i Sverige idag, från museernas seminarier, teatrarnas uppsättningar, förlagens barnboksutgivningar, Public service’s ”kulturnyheter” eller konsthögskolornas examinationsutställningar, synkroniserar närmast perfekt med de åsikter som den högsta politiska makten, kulturminister Bah Kuhnke, missionerar för. Centraliseringen och samordningen av propagandan är utan motstycke, jämfört med länder som kallas icke-totalitära.

Fortsätt läsa ”Konstnärer – dags att revoltera!”

[Krönika Samtiden]

Bortom populärkulturens färdigskrivna manus är verklighetens mod kompromisslöst, farligt och obönhörligt. Vi ställer oss till förfogande för dess konsekvenser. Det är just det som riktigt mod betyder.

Jag misstänker att de flesta vill tro att de är modiga, åtminstone inte fega. Men i ett land som Sverige, som för bara några decennier sedan var ett relativt välfungerande land, är det få som har prövats. Fram till nu.

Vi vill gärna tro om oss själva att vi vågar stå upp mot orättvisor, att vi vågar gå mot strömmen och att vi törs vara den där enda personen som ställer oss upp och säger ifrån när vi förstår att något inte gått rätt till. Populärkulturen är proppfull av karaktärer som agerar just så. Hjältar och visselblåsare som lider av sin tapperhet men nästan alltid får upprättelse i slutet. Vi sitter där med våra popcorn och njuter av det hjältemod som verkar smitta av sig på oss själva. Så hade vi också gjort! Väl?

Fortsätt läsa ”Vikten av att våga vara modig”

[Från Politivism]

Det är egentligen inte konstigt att vi som är kritiska mot radikalfeminismen också är kritiska mot annan politisk extremism och religiös fundamentalism. Det ligger helt i sakens natur. En av grundbultarna i humanismen har alltid varit att utmana och ifrågasätta religiösa dogmer. Upplysningens utgångsläge är också alltid att avfärda kvacksalveri och irrläror – och istället se på världen genom ett förnuftets raster. Det betyder inte att all vetenskap alltid leder till något gott. Men sökandet efter sanning – och tron att det faktiskt ligger i människans intresse att förstå hur saker verkligen hänger ihop – är avgörande.

Därför kommer den radikala feminismens (den i alla avseenden dominerande feminismen i Sverige), anhängare alltid att se kritiker av vårt slag som en fiende. Det är ju heller ingen hemlighet att humanismen som idé allt oftare avfärdas av feminismens akademiska företrädare. I takt med att intersektionalismen har irrat sig in i maktteorierna, har också avfärdandet av humanismens tankegods allt oftare motiverats med oväsentligheter som att upphovsmännen varit både män och vita. En feministisk styggelse i sig själv, alltså.

Fortsätt läsa ”Ni som skapade detta monster bär på en monumental skuld”

[Från Jussi H. Lundell]

I Svenska Dagbladets kulturdel häromdagen kan vi läsa den väl tilltagna rubriken ”Omförhandling av kön och ras”. Det är Katarina Wadstein Macleod som är i farten igen och som vanligt handlar det mesta i konstrecensionen om just kön och ras. Och en liten smula om konst.

I Sverige är hudfärg numera förknippat med kompetens, liksom sexuell läggning och allra mest givetvis kön. Att vara ”kompetent” innebär idag att man inte får ha fel kön, fel sexuell läggning och fel hudfärg. Allra värst blir det såklart om en person brister i sin kompetens på alla dessa tre områden – att det alltså handlar om en vit, heterosexuell man. Lägg därtill att denna man dessutom kan betecknas som det förhatliga ”cis”, alltså att det är någon som är både nöjd och trygg med sin könsidentitet och alltså inte känner någon dragning till en transidentitet – och låt oss säga, dessutom har nått medelåldern och alltså har ganska mycket livserfarenhet och kunskap inhämtad…, ja, då är katastrofen ett faktum. Mot bakgrund av den svenska kulturdiskursen anno 2014 har vi här alltså mejslat fram de biologiska konturerna av den kanske allra mest inkompetenta och löjeväckande figur som nånsin visat det dåliga omdömet att våga röra sig fritt på våra gator och torg.

Fortsätt läsa ”Hudfärg och kön som kompetens”

[Från Kimhza Bremers Bodega]

Jag tänker fortfarande ibland på hur talande vänsterpartiets förslag från 2012 är, om att förbjuda män att stå upp och kissa. Det säger så mycket i ett svep, både om vänsterns förfall och intellektuella härdsmälta – men också om feminismens kärna idag, alltså föraktet mot män, (misandrin).

Att motviljan mot allt manligt (både genus och fysiologi) har kunnat manifestera sig på detta sätt inom vänstern är egentligen ett mysterium, liksom det är ett mysterium hur den radikala vänstern på bara 35 år har gått från att vara de värsta homofoberna i svensk politik (KPLMr ansåg öppet så sent som på 70-talet att homosexualitet var en sjukdom – som endast fanns inom den depraverade bourgeoisien), till att bli de mest framträdande heterohatarna.

Fortsätt läsa ”Sitta vacker tass”

[Från Kimhza Bremers Bodega]

Det skrivs idag ofta om hatet där ute, det som sägs fylla kommentarsfält och mejlas anonymt till oftast (får vi veta) kvinnliga, feministiska debattörer och krönikörer. Man får ofta en känsla av att “hatkortet” också används i själva debatten, för att söka sympati bland läsare och följare. Se här hur hemskt jag blir behandlad, bara för att jag är kvinna och feminist! Förutom nedstängda kommentarsfält höjs röster på mer drastiska metoder för att tysta kritiken och dem som har andra åsikter. För nästan alltid handlar det faktiskt bara om åsikter. Jag har i åratal följt kommentarstrådar i kontroversiella ämnen, oftast kopplat till feminism och genus, och det är väldigt sällan jag sett detta hat.

Det som Åsa Linderborg råkar ut för är i någon mening mer allvarligt, men är det egentligen förvånande? Kommunister och fascister har ju alltid hatat och mördat varandra. I dessa kretsar finns våldet inskrivet i kampen. I Sverige har vi bara varit mer positivt inställda till vänsterextremisterna – och är fortfarande – för deras våld syftar ju till något “gott”, får vi veta. Det finns ett slags våld och ett slags hat som är OK och ett annat som inte är OK. Detta är faktiskt undertexten i dagens hatdebatt – även om få säger det rakt ut. Hatar man rätt person eller rätt grupp så är hat bra! Men omvänt blir hatet bland det värsta som kan drabba en människa, och i synnerhet en ung, kvinnlig feminist…

Fortsätt läsa ”Om detta med hat”