[Från Kimhza Bremers Bodega]
Jag tänker fortfarande ibland på hur talande vänsterpartiets förslag från 2012 är, om att förbjuda män att stå upp och kissa. Det säger så mycket i ett svep, både om vänsterns förfall och intellektuella härdsmälta – men också om feminismens kärna idag, alltså föraktet mot män, (misandrin).
Att motviljan mot allt manligt (både genus och fysiologi) har kunnat manifestera sig på detta sätt inom vänstern är egentligen ett mysterium, liksom det är ett mysterium hur den radikala vänstern på bara 35 år har gått från att vara de värsta homofoberna i svensk politik (KPLMr ansåg öppet så sent som på 70-talet att homosexualitet var en sjukdom – som endast fanns inom den depraverade bourgeoisien), till att bli de mest framträdande heterohatarna.
Ja, här är det säkert på sin plats att göra det klart att jag inte har något som helst emot homosexualitet, om någon nu skulle tro det. En av mina bästa och äldsta vänner är bög och vi kommer hur bra som helst överens. Det är bra att bejaka och stå upp för den man är. Samtidigt tycker jag nog att det blir påfrestande ibland att ständigt behöva koppla ihop sexualitet med person, jag menar, vad spelar det för roll? Och detta att behöva lyssna till märkliga analyser kring den förhatliga “heteronormen” dagarna i ända (i dagspress och inte minst Sveriges Radio) känns ibland bedövande onödigt och kontraproduktivt. Jag tycker också att det är olyckligt att feminismen i flera avseenden har lyckats kidnappa hbt-rörelsen. Glädjande är dock att alltfler framför allt bögar verkar vakna upp och lämna feminismen (det är tydligt hur allt fler homokommentatorer i olika forum börjar ifrågasätta).
Men för att återgå till dagens ämne. Går det överhuvudtaget att ta något vänstern pratar om på allvar längre? Detta ständiga konfliktsökande. Hat och motstånd, en dag åt det ena hållet sen det andra. Vi och dom. Stå på barrikaderna och gasta om…, ja det som verkar rätt i tiden! Hat, hat, hat! Idag är det mot Israel, mot vita män! Och mot heteronormativitet! Och att män står upp och kissar! Det skvätter och är snuskigt! Låt oss förbjuda det!
Egentligen är det så dumt att det är smärtsamt. Men talande för feminismens människosyn och intellektuella nivå idag. Endast i ett sammanhang där öppet förakt gentemot en viss grupp människor är sanktionerat skulle ett sådant förslag se dagens ljus. Att gå in i det allra mest privata och mot bakgrund av föreställningen att dessa människor är snuskiga när de uträttar sina behov helt enkelt använda lagstiftning för att “styra dem rätt”. Göra dem mindre snuskiga. Lite som att hundägare numera tvingas plocka upp hundbajset i plastpåsar.
Visst finns det också något större och mer symboliskt i detta förslag. Kanske förväntade man sig aldrig att få igenom det, men här finns ändå en tydlig markering. Just att tvinga Mannen att sitta ner. Jag menar, där står han upp i sin självgoda överordning och bara släpper ut det, och detta skall vi förväntas acceptera? Man kan nästan se uppståndelsen under Uppsalavänsterns gruppmöte, hur detta sågs som en av årets viktigaste frågor. Inte något om den ökande hemlösheten eller att det inte finns bostäder till unga. Nej, här skall riktiga frågor dryftas och läggas fram. Äntligen finns det politiskt stöd för att sätta Mannen på plats, just det, där han skall bli sittande. Sitta vacker tass! Så ja, duktig ponke.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet tävlar om vilka som är mest feministiska. Här plockade vänstern in åtskilliga poäng. Vi får väl se hur MP kontrar under 2013. Att behandla män som hundar är svårslaget, kanske något om utsugande kackerlackor? Ja, vi får väl se.