Ett ämne jag ofta återkommer till – och som är så centralt för den negativa utvecklingen i Sverige – är hur saker ständigt verkar dras till sin mest extrema position här. Hur omöjligt det verkar vara att upprätthålla balans och behärskning. Hur den goda viljan så snabbt korrumperas, går över gränsen och omvandlas till illvillighet och ondska.
Douglas Murray illustrerar detta genom ett tåg som långsamt närmar sig en tågstation – och precis när det är på väg att stanna plötsligt accelererar och dånar iväg bort från stationen. Han syftar här på kvinnorättsrörelsen, eller HBTQ-rörelsen, eller den “antirasistiska” rörelsen.
Vi har sett samma tåg lämna stationen i hela västvärlden, men ingenstans har farten, accelerationen och dånet varit högre, större och mer öronbedövande än i Sverige. Västvärldens mest extremistiska land. Världens enda “humanitära stormakt”. Ett land styrt av fanatiska feminister och intersektionella globalister.
Vi tar några exempel.
Att kämpa för jämställdhet mellan kvinnor och män är bra. Men vad gör man när jämställdhet uppnåtts? Svar: Man gasar på ännu mer. Jämställdhet duger helt enkelt inte längre. Kvinnor är inte jämställda män. Kvinnor är bättre än män. Män är onda. Detta synsätt manifesterades i den bisarra idén om “Könsmaktsordningen” (som skrevs in i regeringsförklaringen under Göran Persson), som egentligen förkunnar att kvinnor är underordnade män, men överlägsna. Män i sin tur är överordnade kvinnor, men underlägsna.
Genom intersektionalismen (identitetspolitiken), har samma biologistiska synsätt på människan och människotyperna förts över på hudärg och “raser” (rasifiering). Borta var plötsligt Martin Luther Kings tankar om färgblindhet och “människans karaktär – inte hudfärg”. Det dög inte längre med lika rättigheter och jämlikhet. Vita människor – och i synnerhet vita män – var helt enkelt sämre människor. Överordnade, men underlägsna. Den vita mannen identifierades nu som den allmänmänskliga fienden, baserat på biologiskt kön och hudfärg.
I HBTQ-rörelsen ser vi exakt samma utveckling (vilket den homosexuelle Murray noterar särskilt). Det räckte inte med lika rättigheter eller att det inte längre spelade någon roll om någon var straight eller gay. Man behövde gå längre, gasa på. Det blev plötsligt bättre att vara homo – och mindre bra att vara hetero. Synen på “heteronormen” som en styggelse började spridas i samhället. Att anordna “Heterohatets dag” (Göteborgs universitet), blev ett medialt uppskattat jippo.
Sen kom Trans… Enligt Murray är det just transrörelsen som kan komma att slå sönder detta identitära, djupt rasistiska och människoföraktande samhällsbygge. Kanske just därför att det är genom transrörelsen som motsägelserna och vanvettet synliggörs som allra tydligast. Hur kan kvinnor vara underordnade, men överlägsna, om män samtidigt kan identifiera sig som kvinnor? Och så vidare. Ja, ni förstår.
Nu får det hursomhelst räcka.
Det är nog nu.
Vi ska ha jämställdhet. Därför måste feminismen bort. Feminismen som ideologi måste fördömas som den djupt sexistiska, destruktiva och samhällsförstörande ideologi den är.
Vi ska ha jämlikhet. Därför måste intersektionalismen fördömas och slängas i soporna, som den djupt rasistiska ideologi den är.
HBTQ-rörelsen måste sansa sig. Backa tillbaka tåget till stationen. Stå upp för västvärldens frihetsideal. Att vara homo är varken bättre eller sämre.
Vi måste göra oss av med de infantila, feministiska vettvillingar som styr idag – och göra Sverige till ett friskt land igen.